Jag klarade det! Så himla nöjd och stolt.

Den jobbiga sträckan runt 4 km var verkligen en riktig mardröm, jag är ganska så mesig när jag springer hemma. Jag väljer att aldrig springa i branta backar, försöker alltid att ta den lättaste vägen och det fick jag ångra i lördags. Mina vader kändes som att de skulle sprängas. Fy! Från och med nu ska jag försöka välja lite mer utmanande träningspass när jag springer.

Vid min sida hela milen hade jag min bästa vän och det är jag väldigt tacksam över. Utan henne hade det inte gått lika bra. Mina kära föräldrar och alla andra glada( och vissa mer berusade än andra) supportrar som stod och hejade längs hela vägen var underbart. Att stanna och gå var inget alternativ. Kör bara kör var mottot hela vägen.

Tiden da, den är jag väldigt nöjd över trots att jag inte nådde mitt mål, 1:03:38!