Förra veckan fick jag samtalet som jag fruktade för att få. Båda sönerna var, för första gången, iväg på fotbollsskola. Och med tanke på att killarna är rätt små så var det såklart lite nervöst att lämna bort killarna till ”främlingar” så pass många timmar om dagen.
Jag hade mailat X-antal gånger fram och tillbaka med de ansvariga och försäkrat mig om att de skulle ha koll på Adams glutenintolerans. Jag förklarade hur pass dålig han bli och att det gäller att vara noga. Och hur viktigt det är att någon följer med honom och ser till att han får i sig rätt mat med tanke på att han inte kan läsa själv.
Jag kände mig som en riktig hönsmamma som mailade och frågade/påpekade allt väldigt noga.
Trots detta så skedde alltså det som inte fick ske.
Jag fick ett samtal ( dag två) , ett par timmar efter lunch, att Adam stod och kräktes.
Jag kokade av ilska och blev inte särskilt trevlig i telefonen ( har bett om ursäkt för det såklart!) och som tur var arbetade jag 5 minuter från fotbollsplanen så jag kunde vara på plats snabbt. Likaså min man. Vi var ju tvungna att vara två för att få hem honom.
Det hade blivit en miss mellan köket och fotbollsskolan. Det hade inte beställts någon glutenfri mat alls. En miss som verkligen inte får uppstå! Och Adam blev den som blev lidande i detta fall.
Som tur var har både köket och fotbollsskolan tagit på sig sitt fulla ansvar och verkligen tagit detta på allvar. Vi har fått kompensationer och de har gjort en utredning om hur detta kunde ske och ska göra allt för att det inte ska ske igen. Så vi är inte alls arga på de ansvariga längre. De har verkligen tagit sitt ansvar.
Men det är klart att vi alla blev besvikna. Men jag är otroligt stolt och glad över att Adam vågade ta sig ner och fortsätta resterande dagar på fotbollsskolan. Vi ville inte att han skulle bli rädd och inte våga hitta på liknande äventyr igen, för han älskade det!
Så mitt tips till er som var barn med celiaki eller någon annan allergi.
Ring alltid till köket alt. leverantören av maten direkt. Låt inte någon mellanhand ha ansvaret över att det serveras rätt mat.
Tyvärr är det ju så när man har sjukdomen celiaki eller någon annan form av allergi, att man alltid måste ligga steget före. Man måste alltid fråga efter innehållet på allt, ha med sig eget ( om det inte skulle finnas alternativ) och planera lite mer.
Jag försöker dock göra det lite i smyg, så att Adam inte ska märka så mycket. Han blir så ledsen när han får höra att det är något som inte han kan äta. Så då vill jag hellre kunna berätta vad han kan äta istället.
Han kommer lära sig den hårda vägen ändå tillslut med tanke på att han kommer leva med denna sjukdom resten av sitt liv. Så kan jag ”curla” honom nu när han är liten så gör jag gärna det. Han har ändå stenkoll på att han är glutenintolerant, så han vet mycket väl om att han måste fråga om allt själv när jag ( eller maken) inte är med…
