Jag har alltid gillat att pyssla. Tyvärr händer det inte lika ofta längre men jag har ett skåp fyllt med verktyg och annat som behövs för att sätta igång. I samma veva som Alvin började på den stora avdelningen på förskolan så fick han upp intresset för att pyssla. Jag har försökt länge att introducera skapandet men det har bara varit sport i hans värld. Tills nu.

Minst en gång i veckan får vi numera hem pärlplattor och teckningar från förskolan. Jag älskar det! Det är underbart att se Alvin utvecklas och lära sig nya saker varje dag.

I söndags frågade Alvin mig om han inte kunde få sitta och pyssla lite i lekrummet efter frukosten:) Han satt där länge, i flera olika omgångar och skapade. Det blev även en del pyssel igår kväll efter middagen. Han är nu färdig med sitt projekt som är en tidning. Personalen på förskolan fick självklart höra om detta i måndags så idag hade man med sig den för att stolt visa upp sitt mästerverk.

Detta nya intresse får mig verkligen att fundera på hur mycket våra egna intressen påverkar våra barn. Tidigare har det bara varit sport som intresserat Alvin. Det är ju inte så konstigt med tanke på att Andreas själv är väldigt intresserad. Alvin har nästan varit som besatt. Självklart är fotboll favoritsporten men all typ av sport har varit intressant. Nu under FriidrottsVM tex, då har Alvin kört friidrott hemma på kvällarna. Han snappar upp alla små gester och rörelser som de gör på tv.

Det är ju därför inte så konstig nu när Alvin börjar pyssla. Hemma hos oss finns ju allt som behövs för att komma igång och då blir det ju självklart ganska naturligt. Han har ju även alltid tyckt att det är roligt att få hjälpa till i köket, inte heller så konstigt med tanke på att det är ett intresse som finns hos mig med.  Skulle han ex. fråga om han skulle få bygga/snickra något skulle både jag och Andreas stå som två små fågelholkar.

Det jag funderar på hur man ska göra för att inte påverka barnen för mycket. Jag minns så väl många föräldrar som har “tvingat” sina barn till diverse sporter eller yrken bara för att de själva velat det. Jag lovade mig själv i tidig ålder att jag aldrig skulle göra det med mina barn! Jag vill ju att de ska hitta sina egna intressen i livet.

Lite tidigt kanske att börja tänka på barnens framtida yrken men jag har fått mig en tankeställare. Jag ska försöka att inte bli så exalterad och glad nu för att han pysslar/bakar mm . Jag kan absolut bli glad och tycka att det är roligt men jag vill att jag ska bli lika glad om han kom en en dag och sa att han vill gå ut och snickra. Eller gå ut i skogen och titta på småkryp.